Sista november
Hemma hos Hanna, på väg till disco med temat "Black and white" för att stötta vår kära parallellklass och för att tiden med skoldiscon i matsalen snart är förbi.
Ute känns kylan bitande kall och snön har kommit, oväntat och plötsligt. Både uppskattad och avskydd ligger den där över marken och taken, stilla och fridfull. Målar upp en bild av något slags lugn som hör jul och advent till - vilket behövs i de tider av kaos som jag vet att många går igenom. Kaos i kropp och själ, kaos i ordning, planering och rutin...
Jag var på BUP imorse för samtal och som vanligt drogs mängder av viktiga saker upp, just idag låg fokus på att hitta orsaker till att jag vill gå ner i vikt. Den största delen är (uppenbarligen) att jag helt enkelt vill bli smalare, men både jag och min samtalskontakt tror att det också kan ha att göra med en längtan efter frihet, efter något som bara är mitt. För nog kommer de flesta till en punkt i sitt liv då de känner ett starkt behov av att göra revolt, som för att visa att "mig äger ingen". Jag skulle gissa att det är så. Kanske är det här en del av min revolt, eller tvärtom: min revolt är en del av min kroppsproblematik.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det är bara en möjlig liten bidragande orsak till att jag känner som jag gör. Snarare något som stärker min motivation att bli smalare än en direkt orsak. Den största anledningen är kort och gott så konkret och enkel som den bara kan bli: jag är inte nöjd med min kropp. Om så hela min omgivning ställde sig upp och applåderade då jag försökte gå ner, skulle jag, om jag tänkte likadant som nu, fortsätta även fast känslan av uppror reducerades. Nej, det är verkligen inte det som väger tyngst (passande ordval, eller hur). Jag funderar på om en upprorslängtan kanske måste finnas där, för alla, förr eller senare, och därför desperat letar efter något att ta sig uttryck i. I mitt fall blev detta något min ätstörning. Men ätstörningen försvinner inte även om trotsigheten gör det, precis som att man inte murar igen ett hyresrum bara för att dess inneboende flyttar ut. En del av min klassiska, omtalade tonårsrevolt är alltså inhyst hos min ätstörning. Om man nu vill se det på så vis.
Gäsp
En sådan där dag då man går och klagar på allting och är lite småirriterad, fast med glimten i ögat...
Liten summering:
Tänkte komma i tid till alla lektioner (ja, det är en bedrift) - blev sen till hälften. Inte mycket men... lite.
Ville trotsa kylan och försökte ignorera den - frös som aldrig förr.
Skulle skriva ut mitt svenskarbete - skrivaren funkade för alla utom mig.
Planerade att vara duktig och effektiv och plugga hela kvällen, men vad hände? Jo, jag somnade och sov som en stock i flera timmar!
Ny plan: somna om. Vara duktig och effektiv annan gång.
Home alone
Då min envisa förkylning inte ger med sig gav jag till slut efter och stannade hemma från skolan. Dagens innehåll blir istället egobilder, ansiktsmask, film och bok (gissa tre gånger), läxläsning och förhoppningsvis lite kvalitetstid med min hamster Ulf (som för övrigt skrämde vettet ur mig alldeles nyss då han kilade omkring i sin bur - jag trodde att någon annan var inne i lägenheten!). Inte helt fel, trots allt.
I will bring you flowers
Lycka är som blommor: växer, blommar, vissnar, dör. Men blommar om och om igen.
Försenad natthumor
Går man på toa hemma hos mig, då får man vara beredd på att en säl ligger och stirrar. Just saying.
Se klart - så klart - snart
Mina kära glasögon, från Odd Molly. Hade knappt använt dem på ett år och sedan insåg jag att jag behövde dem. (Ja, mitt synfel är ENORMT.
Litet.)
Jag önskar att jag kunde sätta glasögon på hjärnan, eller något annat lika poetiskt, för att se sådant jag missar nu, små avgörande detaljer. Detaljer som hjälper mig att fatta rätt beslut. Vad är värt att haka upp sig på, fastna för, fundera vidare över? Hur mycket tid skulle man inte spara om man slapp lägga energi på saker som bara blir fel, och använda den till att satsa på det som är bra istället? Jag vill kunna se in i framtiden helt enkelt, till viss del. Se vad jag borde prioritera. Men visst blir man starkare av sina misstag. Jag kan inte påstå att man alltid lär sig något, men man blir åtminstone beredd på att life can be a bitch sometimes.
Det finns kanske inga rätt och fel i sammanhanget. Bara scenarion och situationer som kan sluta olika beroende på hur man väljer att handla - men beslutsångesten består. Man måste fortfarande välja. Det är det som är så, rent ut sagt, äckligt svårt. Jag vill ha en sådan där svart biljardboll som kommer med kloka råd. Den verkar opartisk och känslolös - perfekt!
Frustration
Juni 2011 - juli 2012. Inte världens bästa exempelbilder då man inte ser kroppen - men jag är heller inte helt tillförlitlig när det gäller att bedöma skillnaderna, om jag ska tro på min omgivning.
Jag vet att det finns en utseendemässig skillnad mellan mig själv och mig, och jag har förändrats som person. Men jag är fortfarande samma människa. Det är samma ögon som ser på världen, samma hjärna som svämmar över av tankar, samma kropp - men inte likadan nu som förr. Ingenting är likadant. Det beror på att livet fortgår. Man förändras. Men märker man det verkligen så tydligt? Inte jag i alla fall. Som sagt, jag ser att jag har gått ner i vikt, känner jag det i och med att jag inte har lika mycket att bära upp längre, men för mig är det inte så påtagligt och det gör min situation oerhört frustrerande. Känslan som dominerar i mitt liv just nu är nog frustration. Att inte kunna äta vad jag vill, göra vad jag vill utan att behöva tänka på att maten ska fungera, röra på mig som jag vill - det gör mig galen. Fullkomligt tokig. Och jag tillåts inte göra allt det här förrän jag inte längre styrs av min vilja att gå ner i vikt, vilket verkar vara lika med aldrig. Inte så länge jag väger som nu.
Men jag har en gnutta hopp vad gäller min kropp (rim): min artonårsdag. Så småningom kommer jag att bli myndig, för att sedan flytta ut och få fatta mina egna beslut. Jag kommer att kunna äta, träna, sova, plugga, göra det ena med det andra hur mycket eller lite jag vill och äntligen bli fri, eller friare. Då kan jag äntligen uppnå en vikt jag kan stå ut med och ta eventuella bekymmer som de kommer. På egen risk. För visst finns det en risk (Svampbob Fyrkant! Ursäkta...), det är jag medveten om. Men jag tror, faktiskt är jag övertygad om, att jag kan hålla mig ifrån så pass farliga nivåer att mitt liv sätts på spel. Alla jordens läkare, psykologer, kuratorer och dietister skulle förmodligen skratta ut mig vid detta uttalande, "så säger alla", men jag menar det verkligen. Jag kommer inte att sluta äta. Inte ens min kost idag får mig att gå upp överdrivet mycket, dagens vägning visade på en nedgång trots två näringsdrycker à 300 kalorier styck och fem-sex mål mat om dagen, och STORA portioner. Jag behöver inte svälta mig själv, en långsam och sansad viktnedgång är vad jag är ute efter.
Visst vet jag att det inte är enkelt att sätta stopp för en viktnedgång när man har en ätstörning, hur goda avsikter man än har att äta hälsosamt och motionera i rimlig mängd. Visst vet jag att min drömvikt är på tok för låg för mig enligt en stor majoritet av utomstående. Men är det upp till mig har jag också bara mig själv att skylla om allt går fullständigt åt skogen. Något annat har jag aldrig sagt. Jag vet att jag låter otroligt naiv och blåögd i mitt resonemang men jag skriver och resonerar från hjärtat och sen får det låta hur det vill. Så här känner jag. Antagligen skulle många, som inte är det minsta insatta i hur det är att leva med en ätstörning, fnysa åt mina drömmar, inte förstå hur kropp och vikt kan vara så fruktansvärt viktigt, "det är väl bara att äta"-tänket, kort sagt. Varför inte bara strunta i det hela, vara nöjd med sitt yttre och vara glad att man finns istället? Om det bara vore så enkelt.
Toppar och dalar
Idag är en sådan där dag då känslorna tycks åka rutschkana. Allt började bra och flöt på fram till kvällstid - det blir alltid värre framåt natten, det vet jag av erfarenhet. Små tankar som vill ont kommer framsmygande. Det brukar visserligen vara värre med ångest och liknande än just ikväll, men på ett sätt är det skönare att kunna konfrontera tankarna när de attackerar pang på än när de försiktigt blir allt tydligare. Visst, de finns alltid där, 24 timmar om dynget, men de blir tusen gånger starkare när jag är ensam med den feta, feta människan som stirrar på mig ur spegeln. Min egen spegelbild, min sanning, som försöker förgöra mig - eller hjälpa mig. Jag vet inte vilket.
Kanske godnatt
Jag vill läsa, jag vill sova, det börjar bli sent, jag vet inte vad jag vill.
Tår
Naglar upptar massor av min tid. Mestadels för att jag inte kan sluta pilla på dem. Det lönar sig inte att måla fingernaglarna för jag bara petar och gnuggar tills inget finns kvar att beundra. Så jag satsar på tånaglarna istället. Håller mycket längre. Jag vet inte hur det är för andra men själv sitter jag helst inte och petar på tårna under lektionerna i skolan (eller annars heller för den delen). Egentligen är fötter ganska fula. Det slog mig nyss.
Inför veckan
Nog för att det är bra att vara nöjd med den man är, men inte om man far illa av det. Jag strävar fortfarande efter att "dra ner" lite på min explosiva sida, av den enkla anledning att jag har vansinnigt lätt för att stressa upp mig över småsaker. Det ligger nog trots allt en hel del i att livet blir vad man gör det till, och ofta gör jag en höna av en fjäder. Jag önskar att jag bara kunde ta det lugnare och, i brist på bättre term, chilla.
Så min plan inför veckan som kommer är att sluta hyperventilera. Planera bättre och verkligen försöka hålla mig till det som är bestämt. Visst är det trevligt med spontanitet men jag är en sådan människa som behöver rutiner också. Jag är beroende av dem för att fungera på ett smidigt sätt, men tyvärr är jag riktigt dålig på att följa dem. Det ska det bli ändring på. Ty allt går om man vill, och vill, det gör jag.
Possibility
Jag älskar den här låten. Ofta brukar jag få upp öronen för nya musiker genom soundtrack, men i det här fallet var det tvärtom, jag började alltså lyssna på Lykke Li några veckor innan jag såg New Moon. Hon är så bra.
När sommar blir till höst
Plötsligt är alla sommarplagg näst intill oanvändbara och en smärre klädkris uppstår. Färgskalan mörknar, från pasteller och regnbågens alla nyanser till dovare kulörer, jordfärger. Just nu får jag hålla till godo med det jag har men inom kort tänker jag rensa bland mina kläder. Ett plagg ut, ett plagg in är grundtanken.
Jag älskar höst och vinter. I synnerhet övergången däremellan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag tänker eld i öppna spisen, varmt te, musik, katt, fåtölj, stickning och en bra bok. Långa promenader i kylan med inomhusvärmen som belöning. Tända levande ljus, handla julklappar, julpynta och bara mysa sig igenom hela vinterhalvåret - så otroligt skönt.
Lördag
Förvånansvärt vad roligt en amatör kan ha med Photo Booth och iPhoto.
Gårdagen innefattade tacos och animerade Tintin, men framför allt kära vänner! Senare på kvällen delade vi på oss och jag blev nattgäst hos en av mina fina. Hemma hos henne blev det mer film, men jag måste bekänna en liten ovana jag har: jag somnar nästan alltid under filmer efter klockan 22! Det är otroligt irriterande, speciellt med tanke på att jag oftast inte är särskilt trött, egentligen. Jag kan vara vaken i flera timmar till, men så fort det rör sig om att se på film faller ögonlocken ihop. Trots att jag älskar, älskar, älskar filmer och tv-serier. Är det inte konstigt? (Under mitt Twilight-maraton tidigare i veckan verkar jag dock ha blivit tillfälligt botad - det är bara ännu mer förbryllande.)
Idag var mammas bror med familj hos mormor och det var rätt så länge sedan vi träffades allihop. Släkten är värst, har jag hört, släkten är bäst, säger jag. Ingen protest.
Sommarminnen
Jag satt på ett flygplan och frös så att jag fick gåshud - när vi landade slog värmen emot mig som en vägg.
Jag tog på mig mina röda Converse, gick runt med Belle and Sebastian i hörlurarna och bara njöt av lugnet.
Jag fick äntligen komma till Frankrike efter ett dygns tågresa, och jag blev inte besviken.
Jag låg i gräset i Domkyrkoparken tillsammans med en av världens finaste och åt av en alldeles för söt glass som jag slängde till slut.
Jag tog tusentals bilder som jag verkligen, verkligen borde ha rensat bland.
Jag var tvungen att äta som en häst men gick ändå ner i vikt (förstår faktiskt inte hur det gick till).
Jag gick på långpromenad mitt i natten i sällskap av helt fantastiska människor och pratade om allt ifrån Sims 2 till The Beatles.
Jag återupptäckte Vadstena. Åk dit.
Jag åkte på läger ihop med massor av saknade personer och spelade musik, badade och huttrade, gick till Ica varenda dag utan att köpa något själv och försökte dansa till Gangnam Style (vi var så duktiga så).
Jag kom hem igen och kaos utbröt.
Jag började i skolan och var så glad att återse alla i klassen.
Jag lämnade skolan och insåg att det är sant som det sägs: man förstår inte hur mycket man uppskattar saker förrän man inte längre får ta del av dem.
Breaking Dawn part 2
Jag blev faktiskt positivt överraskad av filmen. De senaste dagarna har jag försökt ta tillvara på varenda tillfälle att se klart de tidigare filmerna, och jag lyckades. Den sista delen tycker jag definitivt var bäst av alla - den var mest gripande, och spännande. (Nog för att jag var mer koncentrerad inne på bion än framför datorn då jag kände att jag egentligen borde sova... inte så konstigt, kanske?) Blandningen av djupa, känslosamma partier och komiska scener var bättre upplagd i den avslutande delen än i föregående filmer. Jag vet inte om det är likadant i böckerna, men jag tänker ta reda på det!
Fortfarande är jag inget riktigt fan av Twilight, jag blev inte så berörd som jag hade hoppats på, men det är ändå något i filmerna som jag tycker om. Och faktum är att andras engagemang liksom "kryddade" berättelsen, då biopubliken bidrog både med applåder, en hel del skratt och skrik på passande ställen. Saker och ting blir så mycket bättre när man lever sig in i dem.
Fri som en fågel
Ibland kan jag känna mig så vansinnigt fri av fysisk aktivitet. Idag är ibland; idrott stod först på dagens schema och gissa vem som deltog för första gången på evigheter? Det var fantastiskt skönt att röra på sig och märka att det faktiskt inte var så fasansfullt ansträngande trots mitt långa uppehåll. Jag har varit lite orolig att den hyfsat goda kondition jag lyckats skaffa mig under det senaste året ska ha försämrats så pass att jag är tillbaka där jag började, då jag bestämde mig för att gå ner i vikt, men så verkar inte vara fallet.
Har känt mig riktigt energisk hela dagen och energin håller i sig, trots att jag sov ganska lite i natt. Det i kombination med att jag äntligen fick röra lite på mig, gör faktiskt att jag känner mig fri som en fågel. Jag har i alla fall fått en mycket större bur att flyga i.
Movie mission
På onsdag blir det Breaking Dawn part 2 och jag ligger minst sagt efter... Twilight har jag sett, men det är allt. Så jag får helt enkelt ha ett hetsmaraton om jag ska hinna se alla delar i tid. Det borde jag väl klara? Tar väl bara, vad kan det vara, sammanlagt sex timmar? Som ska in någonstans mellan skola, sömn, pluggande, måltider och dylikt. Inte kan det vara så svårt? Lite mindre än två dygn har jag alltså på mig, det är bara att köra! Jag är faktiskt riktigt förväntansfull inför bion, trots att jag aldrig riktigt fastnat för Twilight. Egentligen är jag i team läsa-böckerna-innan-man-ser-filmerna, men det har jag inte tid med nu. Uppenbarligen.
Håltimme
Samma gamla korridorer där vi vandrar dag ut och dag in.
"Första" lunchen i skolan är nu avklarad. Det är klart att jag har oroat mig en del inför detta moment och när det väl var dags blev det faktiskt värre än jag väntat mig. Jag blev riktigt yr där jag stod, först i matkön, den så kallade vanliga, långa matkön till råga på allt. Annars brukar jag alltid gå till disken för specialkost då jag är vegetarian, men idag var det raggmunk så jag behövde bara utesluta fläsket. Sedan kändes det mycket bättre tack vare mina fina vänner som stöttar och väntar på mig. Jag måste verkligen öva på att äta snabbare, annars kommer jag att bli sen till varenda lektion efter maten!
Kvällstankar
Rött, rött, rött - temat för dagen.
Imorgon är en dag jag sett fram emot väldigt länge: min första skoldag tillbaka på heltid efter sjukskrivningen. Det är äntligen dags efter en lång period av halvdagar, och dessförinnan ingen skola alls. Två och en halv dag hann jag gå i nian efter sommarlovet, innan jag plötsligt inte fick längre. Men nu är det över. Jag är tillbaka.
Min läkare kom med beskedet i onsdags. Besöket på BUP:s ätstörningsenhet innebar, som alltid då läkartid är inbokad, vägning. Så klart att jag visste att jag hade gått upp. Inte var det mycket heller, då jag dessutom vägde mig efter lunch den här gången (annars brukar det alltid vara efter frukost eller förmiddagens mellanmål). Men i ögonblicket jag såg siffrorna på vågen var det som om hela jag tömdes på luft. Jag kunde inte hålla tårarna borta och grät från och till i flera timmar efteråt. Inne i undersökningsrummet hade jag svårt att glädjas åt läkarens beslut om utökad skolgång. Jag bara grät och försökte ta in hans ord. Inne på hans rum kom tårarna igen, och ute i korridoren då det var dags att gå hem. Varför får inte jag vara smal? Varför?
Fars dag
Grattis pappa på fars dag!
Frukostförberedelser: dagen till ära blev det frijoles med äggröra (mitt ansvar) i tortillabröd och ananas vid sidan om. Sedan var planen att också göra lägenheten lite mysigare genom att tända eld i öppna spisen, något som slutade i ett väldigt rökfyllt vardagsrum då balkongdörren slog igen... När vi fått in ny frisk luft slocknade elden. Ja, det kan ju inte gå bra jämt - men vi tände stearinljus istället, haha. Det duger det med.
Första inlägget
10/11-12. Då kör vi igen.
Maja, 15 år, Linköpingsbo, musikklasselev - c'est moi. Att skriva är en av mina många passioner så jag kände att det var dags att börja blogga igen. Jag vill ha en plats att skriva av mig, där jag kan omvandla tankar till ord och bara vara.
Musik är definitivt ett av mina största intressen. Jag lyssnar mer än gärna på band och musiker som Belle and Sebastian, Lars Winnerbäck och (surprise, surprise) Owl City - blandad musiksmak med en dragning åt indiepop. Men jag försöker så smått även att skapa egen musik, och spenderar en del (men långt ifrån tillräckligt mycket!) tid med notblad framför mig och en tvärflöjt i händerna. Och drömmer om att bli bättre på gitarr.
Jag är också drabbad av en ätstörning som tar mycket tid och ork, även om det inte syns så väl utåt. Fysiskt sätt är jag på god väg att betraktas som frisk, men i huvudet blir det inte bättre. Jag kommer antagligen att skriva en hel del om de tankar och känslor som hör ätstörningar till och som präglar mitt liv, dag ut och dag in. Hur glad jag än känner mig för stunden finns tankarna alltid där. Trots att det inte märks.
Så, välkommen till min ugglestad!
