Frustration
Juni 2011 - juli 2012. Inte världens bästa exempelbilder då man inte ser kroppen - men jag är heller inte helt tillförlitlig när det gäller att bedöma skillnaderna, om jag ska tro på min omgivning.
Jag vet att det finns en utseendemässig skillnad mellan mig själv och mig, och jag har förändrats som person. Men jag är fortfarande samma människa. Det är samma ögon som ser på världen, samma hjärna som svämmar över av tankar, samma kropp - men inte likadan nu som förr. Ingenting är likadant. Det beror på att livet fortgår. Man förändras. Men märker man det verkligen så tydligt? Inte jag i alla fall. Som sagt, jag ser att jag har gått ner i vikt, känner jag det i och med att jag inte har lika mycket att bära upp längre, men för mig är det inte så påtagligt och det gör min situation oerhört frustrerande. Känslan som dominerar i mitt liv just nu är nog frustration. Att inte kunna äta vad jag vill, göra vad jag vill utan att behöva tänka på att maten ska fungera, röra på mig som jag vill - det gör mig galen. Fullkomligt tokig. Och jag tillåts inte göra allt det här förrän jag inte längre styrs av min vilja att gå ner i vikt, vilket verkar vara lika med aldrig. Inte så länge jag väger som nu.
Men jag har en gnutta hopp vad gäller min kropp (rim): min artonårsdag. Så småningom kommer jag att bli myndig, för att sedan flytta ut och få fatta mina egna beslut. Jag kommer att kunna äta, träna, sova, plugga, göra det ena med det andra hur mycket eller lite jag vill och äntligen bli fri, eller friare. Då kan jag äntligen uppnå en vikt jag kan stå ut med och ta eventuella bekymmer som de kommer. På egen risk. För visst finns det en risk (Svampbob Fyrkant! Ursäkta...), det är jag medveten om. Men jag tror, faktiskt är jag övertygad om, att jag kan hålla mig ifrån så pass farliga nivåer att mitt liv sätts på spel. Alla jordens läkare, psykologer, kuratorer och dietister skulle förmodligen skratta ut mig vid detta uttalande, "så säger alla", men jag menar det verkligen. Jag kommer inte att sluta äta. Inte ens min kost idag får mig att gå upp överdrivet mycket, dagens vägning visade på en nedgång trots två näringsdrycker à 300 kalorier styck och fem-sex mål mat om dagen, och STORA portioner. Jag behöver inte svälta mig själv, en långsam och sansad viktnedgång är vad jag är ute efter.
Visst vet jag att det inte är enkelt att sätta stopp för en viktnedgång när man har en ätstörning, hur goda avsikter man än har att äta hälsosamt och motionera i rimlig mängd. Visst vet jag att min drömvikt är på tok för låg för mig enligt en stor majoritet av utomstående. Men är det upp till mig har jag också bara mig själv att skylla om allt går fullständigt åt skogen. Något annat har jag aldrig sagt. Jag vet att jag låter otroligt naiv och blåögd i mitt resonemang men jag skriver och resonerar från hjärtat och sen får det låta hur det vill. Så här känner jag. Antagligen skulle många, som inte är det minsta insatta i hur det är att leva med en ätstörning, fnysa åt mina drömmar, inte förstå hur kropp och vikt kan vara så fruktansvärt viktigt, "det är väl bara att äta"-tänket, kort sagt. Varför inte bara strunta i det hela, vara nöjd med sitt yttre och vara glad att man finns istället? Om det bara vore så enkelt.
Kommentarer
Anonym vän
Hej Maja!!
Vilken bra och trevlig blogg du har! Har följt dig några dagar nu och det du skriver om är jättebra!:-)
Jag tycker det är synd att du fått en ätstörning och tycker du är tjock. Jag tycker du är jättesöt och våga tycka om dig själv och njuta av livet så skulle det bli lättare. Skit i vad andra säger och våga tycka om dig själv för jag vet att du kan!!:-)
Svar:
Maja Åström
Trackback
