Mysterium
Röda "rutan" där - varför två kalorier mer i näringsdrycken med chokladsmak än i alla de andra? Jag menar, TVÅ kalorier, kom igen...
Kom ihåg mig då
Oktober och november 2011, februari och april 2012
Inte hade jag den dagen någon aning om att det skulle bli ett problem. Ingen klagade på att jag åt för lite, rörde på mig av fel anledningar, inte än. Men saker och ting gick snabbt. Eftersom jag inte hade för avsikt att gå ner så mycket som jag gjorde, och på det sättet, dolde jag ingenting. Nej, jag var verkligen inte diskret. Ätstörningar och framförallt då anorexia kändes fruktansvärt avlägset och nästan ickeexisterande för "en sådan som jag" - en tjej som alltid varit lite stor och kraftig. Lång, förvisso, men kraftig. Det var liksom inget mer med det. Bara för mig. Jag var obekväm, bokstavligt talat; sommaren 2011 skavde mina lår emot varandra så att jag fick skavsår. En sådan liten detalj var en av anledningarna till att jag faktiskt bestämde mig och tog tag i saken. Nu skulle jag bli smalare. Något jag lovat mig själv säkert hundra gånger, men som aldrig blivit av. Jag längtade så efter att vara lång och slank istället för lång och mullig.
Sedan den där sommaren har jag gått ner över tjugo kilo, gått upp en del av de kilona igen, mot min vilja, färgat håret härs och tvärs, förändrats hit och dit, bytt stil och blivit mer fåfäng. Blivit äldre, såklart. Men jag är fortfarande samma människa inombords, och henne ska jag förbli.
Minuter före dopparedan
Förra julen var jag ganska nedstämd. Kommer inte ihåg varför men jag kände mig helt tom inombords. Har en känsla av att det kommer att bli helt annorlunda i år, jag ser fram emot julafton som aldrig förr (och min nyfikenhet över klapparna blir bara större, även om det inte är de som är viktigast).
Det jag är lite, lite ledsen över är en sådan liten fånig detalj som att det här är min första (men förhoppningsvis sista) jul med matrestriktioner. Som jag har sagt tidigare, orolig över maten är jag inte, men jag orkar verkligen inte höra några kommentarer om att jag åt för lite och uppmaningar att ta mer. Jag vill kunna äta en bit brysselkål och inget mer, om jag känner för det, utan att någon bryr sig, kunna säga "nej tack, jag är mätt" och få ett okej till svar. När kommer jag dit igen? Kommer jag någonsin dit igen?
Godiset är jag betydligt mer oroad för än själva maten, att någon försöker få mig att äta av det. Jag vill inte ha något! Nu har jag kommit till en punkt då jag ändå klarar av att tugga och svälja en godisbit eller två om jag skulle bli "tvungen" av någon anledning, det är inte lika ångestfullt längre, men det är fortfarande inget som lockar, direkt. Efterrätter och fika funkar faktiskt helt okej nu om det inte är i alltför stora mängder, men fortfarande främst om det faller sig naturligt. Gottegrisen i mig dog. Har väl blivit julskinka eller något.
Bara några minuter kvar nu! Jag borde verkligen städa så blir det mycket härligare att vakna upp imorgon bitti, se sig omkring och veta att nu är det jul igen...
En dröm
Jag har som ambition att någon gång, snart, kunna springa. På riktigt, långt och på fullaste allvar. Jag får i princip börja från noll då mina gamla joggingvanor bestod av korta sträckor i lugnt tempo, men det är väl knappast en omöjlighet att arbeta upp en uthållighet på relativt kort tid om man bara har rätt vilja?
Mitt problem stavas prestationsångest. I mer eller mindre alla sammanhang. Oftast är det anledningen till att jag skjuter upp mina läxor - jag är helt enkelt rädd att inte leva upp till mina egna förväntningar. Resultatet blir att jag inte försöker alls och det leder bara till ännu mer bekymmer. Jag måste byta inställning. Face your fears - varje rädsla är en utmaning - så vill jag tänka. Speciellt vad gäller att springa.
Dock ligger fler hinder i vägen mellan mig och min dröm: jag får ju inte träna obegränsat, om man säger så. Jag måste gå upp i vikt först. Detta har lett till otroligt mycket frustration från min sida och jag har varit helt emot allt vad viktuppgång heter. (Trots att jag gått upp en hel del sedan i augusti.) Men inte nu längre, eller vad man ska säga. Det är komplicerat. Jag vill egentligen inte gå upp i vikt, men måste för att få träna. När man tränar kan man gå ner i vikt. Och kanske "får" jag väga mindre än min egentliga målvikt om jag tränar men äter rätt. Inte för att jag vet om jag ens har någon målvikt, men alla på BUP verkar fortfarande vilja se en ökning. Jippie. Så jag försöker så smått att kasta mig utför stupet och hjälpa kroppen uppåt, tillfälligt, för om det går överstyr vet jag hur jag ska göra för att gå ner igen. Jag är inte "underviktig" längre. Jag skulle antagligen kunna väga mindre än nu och fortfarande vara sund om jag tränade.
Dock ligger fler hinder i vägen mellan mig och min dröm: jag får ju inte träna obegränsat, om man säger så. Jag måste gå upp i vikt först. Detta har lett till otroligt mycket frustration från min sida och jag har varit helt emot allt vad viktuppgång heter. (Trots att jag gått upp en hel del sedan i augusti.) Men inte nu längre, eller vad man ska säga. Det är komplicerat. Jag vill egentligen inte gå upp i vikt, men måste för att få träna. När man tränar kan man gå ner i vikt. Och kanske "får" jag väga mindre än min egentliga målvikt om jag tränar men äter rätt. Inte för att jag vet om jag ens har någon målvikt, men alla på BUP verkar fortfarande vilja se en ökning. Jippie. Så jag försöker så smått att kasta mig utför stupet och hjälpa kroppen uppåt, tillfälligt, för om det går överstyr vet jag hur jag ska göra för att gå ner igen. Jag är inte "underviktig" längre. Jag skulle antagligen kunna väga mindre än nu och fortfarande vara sund om jag tränade.
Frustration
Juni 2011 - juli 2012. Inte världens bästa exempelbilder då man inte ser kroppen - men jag är heller inte helt tillförlitlig när det gäller att bedöma skillnaderna, om jag ska tro på min omgivning.
Jag vet att det finns en utseendemässig skillnad mellan mig själv och mig, och jag har förändrats som person. Men jag är fortfarande samma människa. Det är samma ögon som ser på världen, samma hjärna som svämmar över av tankar, samma kropp - men inte likadan nu som förr. Ingenting är likadant. Det beror på att livet fortgår. Man förändras. Men märker man det verkligen så tydligt? Inte jag i alla fall. Som sagt, jag ser att jag har gått ner i vikt, känner jag det i och med att jag inte har lika mycket att bära upp längre, men för mig är det inte så påtagligt och det gör min situation oerhört frustrerande. Känslan som dominerar i mitt liv just nu är nog frustration. Att inte kunna äta vad jag vill, göra vad jag vill utan att behöva tänka på att maten ska fungera, röra på mig som jag vill - det gör mig galen. Fullkomligt tokig. Och jag tillåts inte göra allt det här förrän jag inte längre styrs av min vilja att gå ner i vikt, vilket verkar vara lika med aldrig. Inte så länge jag väger som nu.
Men jag har en gnutta hopp vad gäller min kropp (rim): min artonårsdag. Så småningom kommer jag att bli myndig, för att sedan flytta ut och få fatta mina egna beslut. Jag kommer att kunna äta, träna, sova, plugga, göra det ena med det andra hur mycket eller lite jag vill och äntligen bli fri, eller friare. Då kan jag äntligen uppnå en vikt jag kan stå ut med och ta eventuella bekymmer som de kommer. På egen risk. För visst finns det en risk (Svampbob Fyrkant! Ursäkta...), det är jag medveten om. Men jag tror, faktiskt är jag övertygad om, att jag kan hålla mig ifrån så pass farliga nivåer att mitt liv sätts på spel. Alla jordens läkare, psykologer, kuratorer och dietister skulle förmodligen skratta ut mig vid detta uttalande, "så säger alla", men jag menar det verkligen. Jag kommer inte att sluta äta. Inte ens min kost idag får mig att gå upp överdrivet mycket, dagens vägning visade på en nedgång trots två näringsdrycker à 300 kalorier styck och fem-sex mål mat om dagen, och STORA portioner. Jag behöver inte svälta mig själv, en långsam och sansad viktnedgång är vad jag är ute efter.
Visst vet jag att det inte är enkelt att sätta stopp för en viktnedgång när man har en ätstörning, hur goda avsikter man än har att äta hälsosamt och motionera i rimlig mängd. Visst vet jag att min drömvikt är på tok för låg för mig enligt en stor majoritet av utomstående. Men är det upp till mig har jag också bara mig själv att skylla om allt går fullständigt åt skogen. Något annat har jag aldrig sagt. Jag vet att jag låter otroligt naiv och blåögd i mitt resonemang men jag skriver och resonerar från hjärtat och sen får det låta hur det vill. Så här känner jag. Antagligen skulle många, som inte är det minsta insatta i hur det är att leva med en ätstörning, fnysa åt mina drömmar, inte förstå hur kropp och vikt kan vara så fruktansvärt viktigt, "det är väl bara att äta"-tänket, kort sagt. Varför inte bara strunta i det hela, vara nöjd med sitt yttre och vara glad att man finns istället? Om det bara vore så enkelt.
Toppar och dalar
Idag är en sådan där dag då känslorna tycks åka rutschkana. Allt började bra och flöt på fram till kvällstid - det blir alltid värre framåt natten, det vet jag av erfarenhet. Små tankar som vill ont kommer framsmygande. Det brukar visserligen vara värre med ångest och liknande än just ikväll, men på ett sätt är det skönare att kunna konfrontera tankarna när de attackerar pang på än när de försiktigt blir allt tydligare. Visst, de finns alltid där, 24 timmar om dynget, men de blir tusen gånger starkare när jag är ensam med den feta, feta människan som stirrar på mig ur spegeln. Min egen spegelbild, min sanning, som försöker förgöra mig - eller hjälpa mig. Jag vet inte vilket.
Fri som en fågel
Ibland kan jag känna mig så vansinnigt fri av fysisk aktivitet. Idag är ibland; idrott stod först på dagens schema och gissa vem som deltog för första gången på evigheter? Det var fantastiskt skönt att röra på sig och märka att det faktiskt inte var så fasansfullt ansträngande trots mitt långa uppehåll. Jag har varit lite orolig att den hyfsat goda kondition jag lyckats skaffa mig under det senaste året ska ha försämrats så pass att jag är tillbaka där jag började, då jag bestämde mig för att gå ner i vikt, men så verkar inte vara fallet.
Har känt mig riktigt energisk hela dagen och energin håller i sig, trots att jag sov ganska lite i natt. Det i kombination med att jag äntligen fick röra lite på mig, gör faktiskt att jag känner mig fri som en fågel. Jag har i alla fall fått en mycket större bur att flyga i.
Håltimme
Samma gamla korridorer där vi vandrar dag ut och dag in.
"Första" lunchen i skolan är nu avklarad. Det är klart att jag har oroat mig en del inför detta moment och när det väl var dags blev det faktiskt värre än jag väntat mig. Jag blev riktigt yr där jag stod, först i matkön, den så kallade vanliga, långa matkön till råga på allt. Annars brukar jag alltid gå till disken för specialkost då jag är vegetarian, men idag var det raggmunk så jag behövde bara utesluta fläsket. Sedan kändes det mycket bättre tack vare mina fina vänner som stöttar och väntar på mig. Jag måste verkligen öva på att äta snabbare, annars kommer jag att bli sen till varenda lektion efter maten!
Kvällstankar
Rött, rött, rött - temat för dagen.
Imorgon är en dag jag sett fram emot väldigt länge: min första skoldag tillbaka på heltid efter sjukskrivningen. Det är äntligen dags efter en lång period av halvdagar, och dessförinnan ingen skola alls. Två och en halv dag hann jag gå i nian efter sommarlovet, innan jag plötsligt inte fick längre. Men nu är det över. Jag är tillbaka.
Min läkare kom med beskedet i onsdags. Besöket på BUP:s ätstörningsenhet innebar, som alltid då läkartid är inbokad, vägning. Så klart att jag visste att jag hade gått upp. Inte var det mycket heller, då jag dessutom vägde mig efter lunch den här gången (annars brukar det alltid vara efter frukost eller förmiddagens mellanmål). Men i ögonblicket jag såg siffrorna på vågen var det som om hela jag tömdes på luft. Jag kunde inte hålla tårarna borta och grät från och till i flera timmar efteråt. Inne i undersökningsrummet hade jag svårt att glädjas åt läkarens beslut om utökad skolgång. Jag bara grät och försökte ta in hans ord. Inne på hans rum kom tårarna igen, och ute i korridoren då det var dags att gå hem. Varför får inte jag vara smal? Varför?
