Bild på en bild av en stad där jag bor
Se klart - så klart - snart
Mina kära glasögon, från Odd Molly. Hade knappt använt dem på ett år och sedan insåg jag att jag behövde dem. (Ja, mitt synfel är ENORMT.
Litet.)
Jag önskar att jag kunde sätta glasögon på hjärnan, eller något annat lika poetiskt, för att se sådant jag missar nu, små avgörande detaljer. Detaljer som hjälper mig att fatta rätt beslut. Vad är värt att haka upp sig på, fastna för, fundera vidare över? Hur mycket tid skulle man inte spara om man slapp lägga energi på saker som bara blir fel, och använda den till att satsa på det som är bra istället? Jag vill kunna se in i framtiden helt enkelt, till viss del. Se vad jag borde prioritera. Men visst blir man starkare av sina misstag. Jag kan inte påstå att man alltid lär sig något, men man blir åtminstone beredd på att life can be a bitch sometimes.
Det finns kanske inga rätt och fel i sammanhanget. Bara scenarion och situationer som kan sluta olika beroende på hur man väljer att handla - men beslutsångesten består. Man måste fortfarande välja. Det är det som är så, rent ut sagt, äckligt svårt. Jag vill ha en sådan där svart biljardboll som kommer med kloka råd. Den verkar opartisk och känslolös - perfekt!
Inför veckan
Nog för att det är bra att vara nöjd med den man är, men inte om man far illa av det. Jag strävar fortfarande efter att "dra ner" lite på min explosiva sida, av den enkla anledning att jag har vansinnigt lätt för att stressa upp mig över småsaker. Det ligger nog trots allt en hel del i att livet blir vad man gör det till, och ofta gör jag en höna av en fjäder. Jag önskar att jag bara kunde ta det lugnare och, i brist på bättre term, chilla.
Så min plan inför veckan som kommer är att sluta hyperventilera. Planera bättre och verkligen försöka hålla mig till det som är bestämt. Visst är det trevligt med spontanitet men jag är en sådan människa som behöver rutiner också. Jag är beroende av dem för att fungera på ett smidigt sätt, men tyvärr är jag riktigt dålig på att följa dem. Det ska det bli ändring på. Ty allt går om man vill, och vill, det gör jag.
När sommar blir till höst
Plötsligt är alla sommarplagg näst intill oanvändbara och en smärre klädkris uppstår. Färgskalan mörknar, från pasteller och regnbågens alla nyanser till dovare kulörer, jordfärger. Just nu får jag hålla till godo med det jag har men inom kort tänker jag rensa bland mina kläder. Ett plagg ut, ett plagg in är grundtanken.
Jag älskar höst och vinter. I synnerhet övergången däremellan har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag tänker eld i öppna spisen, varmt te, musik, katt, fåtölj, stickning och en bra bok. Långa promenader i kylan med inomhusvärmen som belöning. Tända levande ljus, handla julklappar, julpynta och bara mysa sig igenom hela vinterhalvåret - så otroligt skönt.
Sommarminnen
Jag satt på ett flygplan och frös så att jag fick gåshud - när vi landade slog värmen emot mig som en vägg.
Jag tog på mig mina röda Converse, gick runt med Belle and Sebastian i hörlurarna och bara njöt av lugnet.
Jag fick äntligen komma till Frankrike efter ett dygns tågresa, och jag blev inte besviken.
Jag låg i gräset i Domkyrkoparken tillsammans med en av världens finaste och åt av en alldeles för söt glass som jag slängde till slut.
Jag tog tusentals bilder som jag verkligen, verkligen borde ha rensat bland.
Jag var tvungen att äta som en häst men gick ändå ner i vikt (förstår faktiskt inte hur det gick till).
Jag gick på långpromenad mitt i natten i sällskap av helt fantastiska människor och pratade om allt ifrån Sims 2 till The Beatles.
Jag återupptäckte Vadstena. Åk dit.
Jag åkte på läger ihop med massor av saknade personer och spelade musik, badade och huttrade, gick till Ica varenda dag utan att köpa något själv och försökte dansa till Gangnam Style (vi var så duktiga så).
Jag kom hem igen och kaos utbröt.
Jag började i skolan och var så glad att återse alla i klassen.
Jag lämnade skolan och insåg att det är sant som det sägs: man förstår inte hur mycket man uppskattar saker förrän man inte längre får ta del av dem.
