Idag är en sådan där dag då känslorna tycks åka rutschkana. Allt började bra och flöt på fram till kvällstid - det blir alltid värre framåt natten, det vet jag av erfarenhet. Små tankar som vill ont kommer framsmygande. Det brukar visserligen vara värre med ångest och liknande än just ikväll, men på ett sätt är det skönare att kunna konfrontera tankarna när de attackerar pang på än när de försiktigt blir allt tydligare. Visst, de finns alltid där, 24 timmar om dynget, men de blir tusen gånger starkare när jag är ensam med den feta, feta människan som stirrar på mig ur spegeln. Min egen spegelbild, min sanning, som försöker förgöra mig - eller hjälpa mig. Jag vet inte vilket.