Tanke: suger jag på att förstå datorer/internet/blogg.se - eller vill de bara inte bli förstådda av mig?

 

Idag var jag ute på min första officiella joggingrunda på nästan ett år. Det var fantastiskt. Och välbehövligt efter all påskmat. Min målvikt är nådd och snart är jag tillbaka där jag var förut, innan "allt" - fast lättare. Mer bekväm. Nu går jag vidare.

 

Ville bara titta in eftersom mars nästan är slut och... tja, det kändes som om det var på tiden. Hej. Om någon faktiskt läser detta så vill jag bara säga Glad Påsk och go live your dreams. Typ.

 

Glad alla hjärtans dag! Min dag började med en riktigt obehaglig dröm och ett fall i trappan på väg till skolan (där det visade sig att en tredjedel av alla i klassen var sjuka), men blev snart bättre då jag fick tillbaka mitt biologiprov med ett A som betyg! Det satte verkligen guldkant på tillvaron eftersom det provet var vår sista examination i biologi i nian. Så blev det pannkakor till lunch också och det är sällsynt. Och gott. Summan av kardemumman, så att säga, så gjorde massor av småsaker mig på riktigt bra humör idag.

 

Jag brukar inte direkt bli eld och lågor över alla hjärtans dag. Men i år var det faktiskt något i luften, om inte kärlek så åtminstone lite extra glädje.

 

(Sitter i sängen och surar. Är verkligen inte i högform idag (ont i halsen, yr i huvudet, you name it) så det blev ingen skola. Lyssnar på bra musik, läser och spelar Sims 3 istället. Borde plugga, ska plugga.)

I skolan i morse tog jag två tag med någon styrketräningsmaskin i gymmet innan jag förlorade tålamodet över mina svaga armar och gick på promenad med Christina istället. Okej, vi gick ut i skogen och gick in igen. Det är också motion. Jag är en evig pessimist vad gäller styrketräning, kondition är mer vad jag vill satsa på. Kanske borde jag tvinga mig själv att träna lite styrka i alla fall? Äh, jag får ändå inte träna ännu. Segt.

 

 Pessimist-Maja blev hursomhelst glad när Stina kom hem till henne och hjälpte till att fixa i rummet... Eller, tja, bara fixade rummet, snarare. Det är så mysigt här nu, så länge man inte öppnar garderoben (mitt verk).

Så om en månad förväntas jag ha fattat ett beslut om mitt gymnasieval, veta vart jag vill gå. Det gör jag inte. Men jag vet att mitt hjärta tillhör natur natur så därför slänger jag in en bild på lite löv. Självklart finns det massor av linjer som lockar, estet, ekonomi, humanistisk, IB... men natur blir det. För det känns så rätt, fullt ut.

Jag minns dagens datum förra året så väl. Jag var med mina kompisar, vi gjorde pizza och sjöng Fireflies. (Snackade om naglar, givetvis - jag var helt förälskad i mitt rosa nagellack som har tagit slut nu.) Det var kanske en av de första gångerna jag ställde mig framför en helfigursspegel och faktiskt såg på riktigt att något hade hänt med min kropp, att jag hade blivit smalare. Att jag inte längre var nästan överviktig även om jag inte direkt var smal. Magen hade krympt. Både ut- och invändigt, så att säga. Det var då min tanke om att äta mindre började övergå till ett tvång. Då jag gjorde 100 situps varje dag, också tvångsmässigt. Inget extremt, men det var en förändring. Och jag kände det. En prestation, kändes det som. Då hade jag bara börjat. Senare såg jag ett äckligt fetto i spegeln istället, fastän den återgav en bild av en allt smalare version av mig.

 

Inte hade jag den dagen någon aning om att det skulle bli ett problem. Ingen klagade på att jag åt för lite, rörde på mig av fel anledningar, inte än. Men saker och ting gick snabbt. Eftersom jag inte hade för avsikt att gå ner så mycket som jag gjorde, och på det sättet, dolde jag ingenting. Nej, jag var verkligen inte diskret. Ätstörningar och framförallt då anorexia kändes fruktansvärt avlägset och nästan ickeexisterande för "en sådan som jag" - en tjej som alltid varit lite stor och kraftig. Lång, förvisso, men kraftig. Det var liksom inget mer med det. Bara för mig. Jag var obekväm, bokstavligt talat; sommaren 2011 skavde mina lår emot varandra så att jag fick skavsår. En sådan liten detalj var en av anledningarna till att jag faktiskt bestämde mig och tog tag i saken. Nu skulle jag bli smalare. Något jag lovat mig själv säkert hundra gånger, men som aldrig blivit av. Jag längtade så efter att vara lång och slank istället för lång och mullig.

 

Sedan den där sommaren har jag gått ner över tjugo kilo, gått upp en del av de kilona igen, mot min vilja, färgat håret härs och tvärs, förändrats hit och dit, bytt stil och blivit mer fåfäng. Blivit äldre, såklart. Men jag är fortfarande samma människa inombords, och henne ska jag förbli.