Gott nytt 2013!
Nu vill jag i alla fall ha en nystart. Ett år då jag hoppas på att bli friskförklarad, sluta med näringsdryckerna närmast omedelbart, springa MASSOR, spela mer flöjt, lära mig mer om allt som intresserar mig och leka med min katt. Framförallt ska jag försöka njuta av livet och leva i nuet. Det hoppas jag att många fler också kommer att göra, för det är de värda. Det är ni värda.
Pepparkaksscones
Receptet hittade jag här, bästa sajten för alla sconesälskare säger jag bara!
Till 4 personer:
3 dl mjölk
100 gram smör
1/2 dl strösocker
2 dl havregryn
5-6 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
2 tsk kanel
1 tsk malen kardemumma
1 tsk malen ingefära
1 krdm malen kryddnejlika
1/2-1 tsk salt
100 gram smör
1/2 dl strösocker
2 dl havregryn
5-6 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
2 tsk kanel
1 tsk malen kardemumma
1 tsk malen ingefära
1 krdm malen kryddnejlika
1/2-1 tsk salt
Blanda mjöl, havregryn, socker, bakpulver, kryddor och salt i en bunke.
Skär smöret i bitar och blanda ner det i mjölet. Finfördela smöret med fingrarna till en grynig massa.
Blanda ner mjölken och rör ihop till en deg, men rör inte i onödan utan sluta när du kan kan forma till en deg.
Kavla ut degen centimetertjockt på en mjölad arbetsyta. Ta ut sconesen med pepparkaksform eller med ett glas.
Lägg på bakplåtspapper eller smord plåt. Pudra över lite kanel och grädda i 250 grader i cirka 10 minuter. Svalna något på galler och servera nygräddade och varma!
Älskade rea
Mina nya bästa fotvänner är ett par svarta kängor från Vagabond. Jag som inte kan gå normalt i Dr Martens och nästan hade gett upp hoppet om att finna ett par liknande snyggheter befinner mig alltså i sjunde skohimlen just nu. Idag ska de invigas under ännu en vända på stadens gator, med Christina denna gång.
Annandag
Mammas och min lilla kungsgran - med betoning på "lilla", den står i en kruka och där står den bra.
Har jag sagt att det var en underbar jul? Familj, god mat (det gick riktigt bra med den saken, precis som jag trodde), Kalle Anka, julkalendern, och dessutom var praktiskt taget allt jag fick i julklapp sådant jag faktiskt önskat mig. Bland annat Miss Butterfly (halsband) från Efva Attling som jag suktat efter i evigheter. Kalla mig ytlig men det gjorde mig till stundens lyckligaste människa. En annan riktigt roligt konstaterande är att jag nu äntligen kan uppgradera mig flöjtmässigt. Jag har en tanke om att förnyad spelglädje kan komma på köpet med den nya flöjten. Vad jag längtar!
För tillfället befinner jag mig hos mormor. Jag älskar att vara här, men är det betydligt mer sällan än jag skulle vilja, trots att vi bor i samma stad. Det är tur att lov finns! Imorgon ska jag till den mycket efterlängtade mellandagsrean, och fortsätta Projekt Ny Garderob. Så jag är rätt (=väldigt) taggad även om jag inte direkt badar i pengar just nu. Det är tur att jag inte kommer åt mina flöjtpengar för annars skulle jag med 95 % säkerhet göra av med varenda krona och sen ångra mig i flera månader. Ja, jag känner mig själv alltför väl. Antingen köper jag ingenting, eller allt jag ser och lite till.
En riktigt god jul
(Gick förbi denna skylt på Resecentrum som jag bara inte kunde låta bli att fota...)
Minuter före dopparedan
Förra julen var jag ganska nedstämd. Kommer inte ihåg varför men jag kände mig helt tom inombords. Har en känsla av att det kommer att bli helt annorlunda i år, jag ser fram emot julafton som aldrig förr (och min nyfikenhet över klapparna blir bara större, även om det inte är de som är viktigast).
Det jag är lite, lite ledsen över är en sådan liten fånig detalj som att det här är min första (men förhoppningsvis sista) jul med matrestriktioner. Som jag har sagt tidigare, orolig över maten är jag inte, men jag orkar verkligen inte höra några kommentarer om att jag åt för lite och uppmaningar att ta mer. Jag vill kunna äta en bit brysselkål och inget mer, om jag känner för det, utan att någon bryr sig, kunna säga "nej tack, jag är mätt" och få ett okej till svar. När kommer jag dit igen? Kommer jag någonsin dit igen?
Godiset är jag betydligt mer oroad för än själva maten, att någon försöker få mig att äta av det. Jag vill inte ha något! Nu har jag kommit till en punkt då jag ändå klarar av att tugga och svälja en godisbit eller två om jag skulle bli "tvungen" av någon anledning, det är inte lika ångestfullt längre, men det är fortfarande inget som lockar, direkt. Efterrätter och fika funkar faktiskt helt okej nu om det inte är i alltför stora mängder, men fortfarande främst om det faller sig naturligt. Gottegrisen i mig dog. Har väl blivit julskinka eller något.
Bara några minuter kvar nu! Jag borde verkligen städa så blir det mycket härligare att vakna upp imorgon bitti, se sig omkring och veta att nu är det jul igen...
Ingen jul utan...
Kreativa kakor
Ett urval, så vackra så.
Tror att vi klarar oss
Jordens undergång har inte blivit av. Istället för att sitta skräckslaget klistrad framför nyheterna (alternativt Blocket för att i panik leta efter idiotsäker ubåt) har jag haft en otroligt fin kväll med tre bästa vänner och tittat på Polarexpressen, inte 2012 för femte gången, skrattat, öppnat julklappar och avlagt tidiga, för att inte tala om rätt så fantastiska, nyårslöften. Om världen plötsligt försvinner i sista sekunden (fast det är ju till och med 22/12 i vissa länder nu - faran är nog över) vill jag bara säga att ni är bäst, älskade bästisar. Och köper väldigt bra klappar.
Lov(e)
Julavslutning: glömde totalt bort att baka och köpa present till paketleken som jag hade tänkt, men det var jag inte ensam om och det blev bra ändå. Lite fint och oväntat kom också halva skolan in i vårt klassrum och dansade runt och sjöng. Efter lek och fika fick vi våra betyg och jag är varken nöjd eller besviken, men nästa termin ska det gå bättre. Jag har inte direkt dåliga betyg och vill verkligen inte provocera när jag halvklagar på mina 267.5 poäng, det är bara det att jag har väldigt höga förväntningar på mig själv vad gäller skolan. Jag vill ju bli läkare, för tusan (A i alla ämnen gymnasiet ut - tralala, jättelätt)! Men med tanke på att jag missat vissa ämnen nu i höst och inte pluggade ett dyft i åttan ska jag inte gnälla - fast det gör jag ändå, haha. Är väl inte mer än människa, antar jag.
Min ena klassföreståndare och gympalärare slutar eftersom vår förra kommer tillbaka. De är riktigt bra båda två och tar sitt ämne på allvar så att säga. Samtidigt som det ska bli kul att träffa "gamla" mentorn igen kommer jag verkligen att sakna vår nya. Usch, jag tycker inte om att säga hej då!
Vi får se hur det blir med världen imorgon. 21 december 2012! Hjälp? Nej, jag är inte orolig. Fast det borde jag kanske inte säga...?
...tio säkra minuter kvar...
Julklappar, julmat, juletid
Merparten av alla julklappar fixade. Jag brukar väl mest gå och hoppas att tomten ska visa sig existera och fixa allting åt mig men det här året bestämde jag mig för att vara lite duktig. Men det är svårt att köpa klappar. Antingen blir de dåliga eller så blir man totalpank. Eller både och, kanske?
Det beror så klart helt på vem man ska köpa till, men ofta tycker jag att det är lättare att hitta presenter i lite mer speciella butiker, som Hemslöjden (okej, det är dyrt där, men jag lär mig aldrig det) eller Fair trade shop. Fast i slutänden slår inget affärer som säljer doft- och hudvårdsprodukter. Och Lagerhaus.
Bara några dagar kvar! Det förväntade av någon med en ätstörning är väl antagligen oro inför julmaten. Men jag är inte orolig, inte alls. Julen är väl inte värre än någon annan dag, egentligen? Dessutom är det grönsakerna som lockar mest på julbordet. Grönsaker är nyttigt. Däremot vill jag verkligen inte att familjen står och lagar tonvis med "extramat" BARA till mig eftersom jag är vegetarian och julen är ganska... köttig. Där går min gräns, jag vill inte känna att jag måste äta det ena med det andra för att ingen annan äter upp det annars, nästan som en uppgift. Jag vill bara kunna smyga fram och plocka på mig lite av det som alla andra också ska äta av.
Men jag är inte orolig att min vikt ska sticka iväg uppåt i rasande fart. Jag kommer inte att äta mer under julen än annars, antagligen. Det är till och med, kanske, lite bra om jag går upp ett tag för att skaffa marginal. Som sagt, jag vill egentligen inte det, men träna vill jag. Få träna.
En liten konstighet
Jag vaknade av mobilalarmet och stängde av det. Sen försvann mobilen. Det är... konstigt. Visst tappar jag bort mina saker i tid och otid, hela tiden, men det här går över gränsen för vad jag brukar råka ut för. Den är inställt på ljudlöst, dessutom, så jag kan inte ringa till den. Inte bra.
Tredje advent
Photo Booth-bilder är allt min internetanslutning klarar av att ladda upp just nu. Jag verkar bo i en grop.
Denna ljuva, slaskigt kalla månad har mot alla odds hittills varit bättre än på många år. Vädret (trots all klagan), stämningen, julkalendern som jag faktiskt följer och min morgonpigghet som debuterade i år är några bidragande faktorer. Kan det bli bättre? Alltid. Men det duger, ingen tvekan om det. Helgen har utgjorts av vänner, för många kockar om samma pannkaks- och våffelsmet, Hobbit på bio, filmtittande hemma och julbak tillsammans med två av de bästa. En helg då man äntligen kunnat koppla bort "jobb" med gott samvete - betygen är satta för hösten och nu finns inget mer att göra åt den saken, både skönt och hemskt. Terminens musicerande är också avslutat och i fredags hade jag antagligen min gamla flöjtlärare, som vikarierar för min nya, i undervisningen för sista gången. Det var riktigt tråkigt att tänka sig även om jag tycker precis lika bra om min nya lärare. De är båda otroligt bra och engagerade, och får mig verkligen att vilja utvecklas. Jag befinner mig i en djup dal i mitt spelande just nu vilket är segt och tråkigt, men den ska jag ta mig ur.
Jag blir allt bättre på att trotsa min ätstörning. Men känslorna inför detta är blandade - är det verkligen något bra? Är det en bedrift, eller ett misslyckande? Ingenting har egentligen förändrats, jag vet bara att jag vill börja träna. Vad vill jag, när det kommer till kritan? För stunden får det kvitta vad jag känner. För stunden fokuserar jag bara på att andas, äta, sova, leva. Resten kommer ifatt, så småningom, det är oundvikligt.
En dröm
Jag har som ambition att någon gång, snart, kunna springa. På riktigt, långt och på fullaste allvar. Jag får i princip börja från noll då mina gamla joggingvanor bestod av korta sträckor i lugnt tempo, men det är väl knappast en omöjlighet att arbeta upp en uthållighet på relativt kort tid om man bara har rätt vilja?
Mitt problem stavas prestationsångest. I mer eller mindre alla sammanhang. Oftast är det anledningen till att jag skjuter upp mina läxor - jag är helt enkelt rädd att inte leva upp till mina egna förväntningar. Resultatet blir att jag inte försöker alls och det leder bara till ännu mer bekymmer. Jag måste byta inställning. Face your fears - varje rädsla är en utmaning - så vill jag tänka. Speciellt vad gäller att springa.
Dock ligger fler hinder i vägen mellan mig och min dröm: jag får ju inte träna obegränsat, om man säger så. Jag måste gå upp i vikt först. Detta har lett till otroligt mycket frustration från min sida och jag har varit helt emot allt vad viktuppgång heter. (Trots att jag gått upp en hel del sedan i augusti.) Men inte nu längre, eller vad man ska säga. Det är komplicerat. Jag vill egentligen inte gå upp i vikt, men måste för att få träna. När man tränar kan man gå ner i vikt. Och kanske "får" jag väga mindre än min egentliga målvikt om jag tränar men äter rätt. Inte för att jag vet om jag ens har någon målvikt, men alla på BUP verkar fortfarande vilja se en ökning. Jippie. Så jag försöker så smått att kasta mig utför stupet och hjälpa kroppen uppåt, tillfälligt, för om det går överstyr vet jag hur jag ska göra för att gå ner igen. Jag är inte "underviktig" längre. Jag skulle antagligen kunna väga mindre än nu och fortfarande vara sund om jag tränade.
Dock ligger fler hinder i vägen mellan mig och min dröm: jag får ju inte träna obegränsat, om man säger så. Jag måste gå upp i vikt först. Detta har lett till otroligt mycket frustration från min sida och jag har varit helt emot allt vad viktuppgång heter. (Trots att jag gått upp en hel del sedan i augusti.) Men inte nu längre, eller vad man ska säga. Det är komplicerat. Jag vill egentligen inte gå upp i vikt, men måste för att få träna. När man tränar kan man gå ner i vikt. Och kanske "får" jag väga mindre än min egentliga målvikt om jag tränar men äter rätt. Inte för att jag vet om jag ens har någon målvikt, men alla på BUP verkar fortfarande vilja se en ökning. Jippie. Så jag försöker så smått att kasta mig utför stupet och hjälpa kroppen uppåt, tillfälligt, för om det går överstyr vet jag hur jag ska göra för att gå ner igen. Jag är inte "underviktig" längre. Jag skulle antagligen kunna väga mindre än nu och fortfarande vara sund om jag tränade.
Lucia
Klassens egna luciatåg idag var alltså också ett avslutande kapitel och jag kan inte tänka mig ett bättre avslut än att stå mitt i fruktavdelningen på Ica Maxi och sjunga. Det var ganska oslagbart. Sedan var majoriteten av killarna i min klass väldigt måna om att bli av med sina stjärngossestrutar så nu har jag en istället. Det känns bra om jag skulle vilja vara stjärngosse någon dag, man vet ju aldrig.
Klart att jag kommer att sakna det här. Övningar från oktober, på kören och musiken, panik över låttexter och understämmor dagarna innan och, hrm hrm, under själva konserterna (det är alltid något!), lucialinnen och röd-svart klädkod, rädslan att svimma, eller snubbla, känslan av att stå i kören framför kyrkbänkarna och leta välbekanta ansikten i publiken, för att sedan lämna den platsen för alltid med en sista blick ut över folkhavet. Applåder.
12/12-12
Varje år har min skola ett par stora jul- och luciakonserter i Domkyrkan. Varenda vinter sedan 2007, då jag gick i fyran, har jag varit med. I år är mitt sista år. Jag ser fram emot att framträda men det kommer att bli riktigt sorgligt. Sovmorgon till 13.15 är i alla fall skönt. Jag kör på enkelhet i år - enkel svart klänning, svarta strumpbyxor och svarta skor.
Bonsoir
Somnade och vaknade till en lukt av brandrök som jag inte förstod var den kom ifrån. När jag stod i duschen och det fortfarande luktade förstod jag att det var mitt hår som var källan - oroväckande Cirkeln-associationer, alltså. Men det försvann med vatten och schampo. Lite besviken blev jag faktiskt, trots allt - det var som att vara elva år på nytt och sitta och vänta på brevet från Hogwarts som aldrig kom.
För övrigt:
min klass är underbar,
vintern är kall,
det är svårt att sälja bakverk och ljus på julmarknad,
eld ryker och röken fastnar på allt.
(Jag kan inte ladda upp bilder just nu,
därav,
inga bilder just nu.)
December är en hektiskt månad full av panikshopping, bävan inför betyg, musik, sånger, konserter, mörker och kyla, snö, snö och återigen snö, trötthet, torra händer, spruckna läppar och elektriskt, flygande hår (lika med handkräm, cerat och hårsnoddar i mängder).
December är kaos och jag älskar det.
Angels from the realms of glory
Dagen började med att jag vaknade, konstigt nog. Jag kände mig ett snäpp för hängig för att orka med en dag ute i kylan, eller att överhuvudtaget lämna sängen, så jag stannade hemma. Har väl drabbats av en blandning mellan förkylning och sömnbrist, men jag måste säga att jag mår mycket bättre nu! Men det bästa var ändå att det blev en sådan där sällsynt effektiv hemmadag, jag har pluggat och städat och dessutom hunnit vila en del vilket gör att jag känner mig mycket lugnare nu, även om tröttheten som överrumplade mig i morse till viss del kvarstår. Äsch, vem är inte mer eller mindre utmattad i december?
Lite synd dock att jag missade historieprovet, vilket jag faktiskt kände mig redo för. Att skjuta upp saker är bland det värsta jag vet och ändå envisas jag med att göra det hela tiden, med avsikt, undermedvetet eller av ren och skär olycklig slump, som nu. Inget mer sådant nästa termin, om jag så har 500 graders feber ska jag släpa mig till skolan om det är prov. Nyårslöfte, yes indeed. (Fast nej. Då kanske jag råkar sätta eld på hela skolbyggnaden och jag har ingen lust att bli en ökänd pyroman.)
Utanför mitt fönster
Global uppvärmning? Jag tror snarare att vi har en istid att invänta...
Hej mitt vinterland
Oj, jag minns den tiden då jag tyckte att 5 minusgrader var kallt... (för tre dagar sedan.)
Hej vargavinter och isande vindar. Temperaturen sjunker så snabbt att det börjar bli fascinerande mitt i all klagan över kylan. En vit jul verkar vara i antågande. Rönnbären var ju röda, dessutom. Ärligt talat är det så det ska vara. Kölden får man uthärda - eller så drar man till Thailand och skiter i snön, det är olika.
Bristerna hos min röda dunjacka är plötsligt oviktiga. Den är stor och jag håller på att drunkna i den, men den håller mig varm och för tillfället är jag överlycklig att jag förra vintern investerade i just den och inte i någon elegant, men ack så kylig, kappa, vilket jag önskade för bara någon vecka sedan. Nej, jackan behåller jag. Utan den är jag rädd att inte kunna motstå frestelsen att lämna huset insvept i mitt täcke och alla filtar jag lyckas lägga vantarna på. Det känns ganska opraktiskt och fruktansvärt fult.
Tommy Emmanuel
Den här mannen är helt otrolig. Att se och höra hans framträdande på Konsert & Kongress idag kan ha varit ett av de hittills främsta musikaliska upplevelserna i mitt liv.
