Men riktigt så enkelt är det inte. Det är bara en möjlig liten bidragande orsak till att jag känner som jag gör. Snarare något som stärker min motivation att bli smalare än en direkt orsak. Den största anledningen är kort och gott så konkret och enkel som den bara kan bli: jag är inte nöjd med min kropp. Om så hela min omgivning ställde sig upp och applåderade då jag försökte gå ner, skulle jag, om jag tänkte likadant som nu, fortsätta även fast känslan av uppror reducerades. Nej, det är verkligen inte det som väger tyngst (passande ordval, eller hur). Jag funderar på om en upprorslängtan kanske måste finnas där, för alla, förr eller senare, och därför desperat letar efter något att ta sig uttryck i. I mitt fall blev detta något min ätstörning. Men ätstörningen försvinner inte även om trotsigheten gör det, precis som att man inte murar igen ett hyresrum bara för att dess inneboende flyttar ut. En del av min klassiska, omtalade tonårsrevolt är alltså inhyst hos min ätstörning. Om man nu vill se det på så vis.