Så om en månad förväntas jag ha fattat ett beslut om mitt gymnasieval, veta vart jag vill gå. Det gör jag inte. Men jag vet att mitt hjärta tillhör natur natur så därför slänger jag in en bild på lite löv. Självklart finns det massor av linjer som lockar, estet, ekonomi, humanistisk, IB... men natur blir det. För det känns så rätt, fullt ut.

Jag minns dagens datum förra året så väl. Jag var med mina kompisar, vi gjorde pizza och sjöng Fireflies. (Snackade om naglar, givetvis - jag var helt förälskad i mitt rosa nagellack som har tagit slut nu.) Det var kanske en av de första gångerna jag ställde mig framför en helfigursspegel och faktiskt såg på riktigt att något hade hänt med min kropp, att jag hade blivit smalare. Att jag inte längre var nästan överviktig även om jag inte direkt var smal. Magen hade krympt. Både ut- och invändigt, så att säga. Det var då min tanke om att äta mindre började övergå till ett tvång. Då jag gjorde 100 situps varje dag, också tvångsmässigt. Inget extremt, men det var en förändring. Och jag kände det. En prestation, kändes det som. Då hade jag bara börjat. Senare såg jag ett äckligt fetto i spegeln istället, fastän den återgav en bild av en allt smalare version av mig.

 

Inte hade jag den dagen någon aning om att det skulle bli ett problem. Ingen klagade på att jag åt för lite, rörde på mig av fel anledningar, inte än. Men saker och ting gick snabbt. Eftersom jag inte hade för avsikt att gå ner så mycket som jag gjorde, och på det sättet, dolde jag ingenting. Nej, jag var verkligen inte diskret. Ätstörningar och framförallt då anorexia kändes fruktansvärt avlägset och nästan ickeexisterande för "en sådan som jag" - en tjej som alltid varit lite stor och kraftig. Lång, förvisso, men kraftig. Det var liksom inget mer med det. Bara för mig. Jag var obekväm, bokstavligt talat; sommaren 2011 skavde mina lår emot varandra så att jag fick skavsår. En sådan liten detalj var en av anledningarna till att jag faktiskt bestämde mig och tog tag i saken. Nu skulle jag bli smalare. Något jag lovat mig själv säkert hundra gånger, men som aldrig blivit av. Jag längtade så efter att vara lång och slank istället för lång och mullig.

 

Sedan den där sommaren har jag gått ner över tjugo kilo, gått upp en del av de kilona igen, mot min vilja, färgat håret härs och tvärs, förändrats hit och dit, bytt stil och blivit mer fåfäng. Blivit äldre, såklart. Men jag är fortfarande samma människa inombords, och henne ska jag förbli.

 

OJDÅ, min lilla hårkris resulterade i en spontan kapning, vilket i sin tur ledde till en hel del ånger. Men gjort är gjort, och jag hoppas att jag gjorde håret en tjänst. Ja, så gick det med min plan att inte klippa mig!

 

Som tur var hade jag en introduktionskurs på Ingelas körskola inplanerad idag, så jag blev avbruten i mitt grubblande för att fokusera på roligare saker som trafikregler istället. Det var faktiskt kul eftersom jag ser löjligt mycket fram emot att börja övningsköra. Om tre veckor har ni en övertaggad Maja på vägarna, så se upp...

Kom hem för någon timme sedan efter film- och pizzamys i lika mysigt sällskap. Hämtpizza kan slänga sig i väggen men hemgjord tycker jag ändå kan duga mer än väl. Kvällens inplanerade The Shining blev istället Black Swan och inte mig emot - den är ju helt underbart bra!

 

Nu måste jag klaga på mitt hår. Det handlar inte om frisyren utan om att håret är tunt. Och flygigt, spretigt och elektriskt. Det känns obehagligt, det är det som är problemet. Nyss var jag lite dum i huvudet och ställde mig i badrummet och kammade, kammade, kammade för att reda ut tovor, så att ungefär halva håret lossnade. Kommer garanterat att ångra mig till tusen imorgon när jag vaknar och ser att jag inte har något hår kvar...

 

URSÄKTA mina i-landsproblem. Jag är bara så irriterad. Börjar misstänka att det här är en effekt av min ätstörning nämligen, eftersom jag läst gång på gång att håret påverkas otroligt mycket av ens fysiska hälsa. Och att hårets mående återspeglar hur kroppen mådde några månader tidigare. Alltså kan jag vara hur fysiskt frisk som helst idag, och ändå ha bedrövligt hår om jag inte var på topp i augusti. Jag borde kanske inte bry mig men det gör mig ledsen på något sätt. Speciellt som jag fortfarande inte kan känna att jag varit speciellt illa däran med min matproblematik eller vad tusan det finns för synomymer. Inte i jämförelse.

Att vara hemifrån får mig att inse hur liten den här staden är och då ska den ändå föreställa stor med svenska mått mätt. Jag älskar den, här är jag född, uppvuxen och boende, men jag vill se mer av världen än bara lilla Linköping. Jag vill studera utomlands, prata engelska dagligen och möta nya människor, bara resa, uppleva, se och betrakta. Jag vill ut, bort, iväg, någon gång, någonstans. Vem vet vart livet för en?

Idag är det inte bara första dagen på det nya året, utan även min fina vän Stinas 16-årsdag!

 

Grattis igen och hoppas att du haft en superbra dag!