Denna ljuva, slaskigt kalla månad har mot alla odds hittills varit bättre än på många år. Vädret (trots all klagan), stämningen, julkalendern som jag faktiskt följer och min morgonpigghet som debuterade i år är några bidragande faktorer. Kan det bli bättre? Alltid. Men det duger, ingen tvekan om det. Helgen har utgjorts av vänner, för många kockar om samma pannkaks- och våffelsmet, Hobbit på bio, filmtittande hemma och julbak tillsammans med två av de bästa. En helg då man äntligen kunnat koppla bort "jobb" med gott samvete - betygen är satta för hösten och nu finns inget mer att göra åt den saken, både skönt och hemskt. Terminens musicerande är också avslutat och i fredags hade jag antagligen min gamla flöjtlärare, som vikarierar för min nya, i undervisningen för sista gången. Det var riktigt tråkigt att tänka sig även om jag tycker precis lika bra om min nya lärare. De är båda otroligt bra och engagerade, och får mig verkligen att vilja utvecklas. Jag befinner mig i en djup dal i mitt spelande just nu vilket är segt och tråkigt, men den ska jag ta mig ur.

 

Jag blir allt bättre på att trotsa min ätstörning. Men känslorna inför detta är blandade - är det verkligen något bra? Är det en bedrift, eller ett misslyckande? Ingenting har egentligen förändrats, jag vet bara att jag vill börja träna. Vad vill jag, när det kommer till kritan? För stunden får det kvitta vad jag känner. För stunden fokuserar jag bara på att andas, äta, sova, leva. Resten kommer ifatt, så småningom, det är oundvikligt.