Mitt problem stavas prestationsångest. I mer eller mindre alla sammanhang. Oftast är det anledningen till att jag skjuter upp mina läxor - jag är helt enkelt rädd att inte leva upp till mina egna förväntningar. Resultatet blir att jag inte försöker alls och det leder bara till ännu mer bekymmer. Jag måste byta inställning. Face your fears - varje rädsla är en utmaning - så vill jag tänka. Speciellt vad gäller att springa.

Dock ligger fler hinder i vägen mellan mig och min dröm: jag får ju inte träna obegränsat, om man säger så. Jag måste gå upp i vikt först. Detta har lett till otroligt mycket frustration från min sida och jag har varit helt emot allt vad viktuppgång heter. (Trots att jag gått upp en hel del sedan i augusti.) Men inte nu längre, eller vad man ska säga. Det är komplicerat. Jag vill egentligen inte gå upp i vikt, men måste för att få träna. När man tränar kan man gå ner i vikt. Och kanske "får" jag väga mindre än min egentliga målvikt om jag tränar men äter rätt. Inte för att jag vet om jag ens har någon målvikt, men alla på BUP verkar fortfarande vilja se en ökning. Jippie. Så jag försöker så smått att kasta mig utför stupet och hjälpa kroppen uppåt, tillfälligt, för om det går överstyr vet jag hur jag ska göra för att gå ner igen. Jag är inte "underviktig" längre. Jag skulle antagligen kunna väga mindre än nu och fortfarande vara sund om jag tränade.