Minuter före dopparedan
Förra julen var jag ganska nedstämd. Kommer inte ihåg varför men jag kände mig helt tom inombords. Har en känsla av att det kommer att bli helt annorlunda i år, jag ser fram emot julafton som aldrig förr (och min nyfikenhet över klapparna blir bara större, även om det inte är de som är viktigast).
Det jag är lite, lite ledsen över är en sådan liten fånig detalj som att det här är min första (men förhoppningsvis sista) jul med matrestriktioner. Som jag har sagt tidigare, orolig över maten är jag inte, men jag orkar verkligen inte höra några kommentarer om att jag åt för lite och uppmaningar att ta mer. Jag vill kunna äta en bit brysselkål och inget mer, om jag känner för det, utan att någon bryr sig, kunna säga "nej tack, jag är mätt" och få ett okej till svar. När kommer jag dit igen? Kommer jag någonsin dit igen?
Godiset är jag betydligt mer oroad för än själva maten, att någon försöker få mig att äta av det. Jag vill inte ha något! Nu har jag kommit till en punkt då jag ändå klarar av att tugga och svälja en godisbit eller två om jag skulle bli "tvungen" av någon anledning, det är inte lika ångestfullt längre, men det är fortfarande inget som lockar, direkt. Efterrätter och fika funkar faktiskt helt okej nu om det inte är i alltför stora mängder, men fortfarande främst om det faller sig naturligt. Gottegrisen i mig dog. Har väl blivit julskinka eller något.
Bara några minuter kvar nu! Jag borde verkligen städa så blir det mycket härligare att vakna upp imorgon bitti, se sig omkring och veta att nu är det jul igen...
Kommentarer
Trackback
