Bristerna hos min röda dunjacka är plötsligt oviktiga. Den är stor och jag håller på att drunkna i den, men den håller mig varm och för tillfället är jag överlycklig att jag förra vintern investerade i just den och inte i någon elegant, men ack så kylig, kappa, vilket jag önskade för bara någon vecka sedan. Nej, jackan behåller jag. Utan den är jag rädd att inte kunna motstå frestelsen att lämna huset insvept i mitt täcke och alla filtar jag lyckas lägga vantarna på. Det känns ganska opraktiskt och fruktansvärt fult.