Jag minns dagens datum förra året så väl. Jag var med mina kompisar, vi gjorde pizza och sjöng Fireflies. (Snackade om naglar, givetvis - jag var helt förälskad i mitt rosa nagellack som har tagit slut nu.) Det var kanske en av de första gångerna jag ställde mig framför en helfigursspegel och faktiskt såg på riktigt att något hade hänt med min kropp, att jag hade blivit smalare. Att jag inte längre var nästan överviktig även om jag inte direkt var smal. Magen hade krympt. Både ut- och invändigt, så att säga. Det var då min tanke om att äta mindre började övergå till ett tvång. Då jag gjorde 100 situps varje dag, också tvångsmässigt. Inget extremt, men det var en förändring. Och jag kände det. En prestation, kändes det som. Då hade jag bara börjat. Senare såg jag ett äckligt fetto i spegeln istället, fastän den återgav en bild av en allt smalare version av mig.

 

Inte hade jag den dagen någon aning om att det skulle bli ett problem. Ingen klagade på att jag åt för lite, rörde på mig av fel anledningar, inte än. Men saker och ting gick snabbt. Eftersom jag inte hade för avsikt att gå ner så mycket som jag gjorde, och på det sättet, dolde jag ingenting. Nej, jag var verkligen inte diskret. Ätstörningar och framförallt då anorexia kändes fruktansvärt avlägset och nästan ickeexisterande för "en sådan som jag" - en tjej som alltid varit lite stor och kraftig. Lång, förvisso, men kraftig. Det var liksom inget mer med det. Bara för mig. Jag var obekväm, bokstavligt talat; sommaren 2011 skavde mina lår emot varandra så att jag fick skavsår. En sådan liten detalj var en av anledningarna till att jag faktiskt bestämde mig och tog tag i saken. Nu skulle jag bli smalare. Något jag lovat mig själv säkert hundra gånger, men som aldrig blivit av. Jag längtade så efter att vara lång och slank istället för lång och mullig.

 

Sedan den där sommaren har jag gått ner över tjugo kilo, gått upp en del av de kilona igen, mot min vilja, färgat håret härs och tvärs, förändrats hit och dit, bytt stil och blivit mer fåfäng. Blivit äldre, såklart. Men jag är fortfarande samma människa inombords, och henne ska jag förbli.