Kreativa kakor
Ett urval, så vackra så.
Tror att vi klarar oss
Jordens undergång har inte blivit av. Istället för att sitta skräckslaget klistrad framför nyheterna (alternativt Blocket för att i panik leta efter idiotsäker ubåt) har jag haft en otroligt fin kväll med tre bästa vänner och tittat på Polarexpressen, inte 2012 för femte gången, skrattat, öppnat julklappar och avlagt tidiga, för att inte tala om rätt så fantastiska, nyårslöften. Om världen plötsligt försvinner i sista sekunden (fast det är ju till och med 22/12 i vissa länder nu - faran är nog över) vill jag bara säga att ni är bäst, älskade bästisar. Och köper väldigt bra klappar.
Lov(e)
Julavslutning: glömde totalt bort att baka och köpa present till paketleken som jag hade tänkt, men det var jag inte ensam om och det blev bra ändå. Lite fint och oväntat kom också halva skolan in i vårt klassrum och dansade runt och sjöng. Efter lek och fika fick vi våra betyg och jag är varken nöjd eller besviken, men nästa termin ska det gå bättre. Jag har inte direkt dåliga betyg och vill verkligen inte provocera när jag halvklagar på mina 267.5 poäng, det är bara det att jag har väldigt höga förväntningar på mig själv vad gäller skolan. Jag vill ju bli läkare, för tusan (A i alla ämnen gymnasiet ut - tralala, jättelätt)! Men med tanke på att jag missat vissa ämnen nu i höst och inte pluggade ett dyft i åttan ska jag inte gnälla - fast det gör jag ändå, haha. Är väl inte mer än människa, antar jag.
Min ena klassföreståndare och gympalärare slutar eftersom vår förra kommer tillbaka. De är riktigt bra båda två och tar sitt ämne på allvar så att säga. Samtidigt som det ska bli kul att träffa "gamla" mentorn igen kommer jag verkligen att sakna vår nya. Usch, jag tycker inte om att säga hej då!
Vi får se hur det blir med världen imorgon. 21 december 2012! Hjälp? Nej, jag är inte orolig. Fast det borde jag kanske inte säga...?
...tio säkra minuter kvar...
Julklappar, julmat, juletid
Merparten av alla julklappar fixade. Jag brukar väl mest gå och hoppas att tomten ska visa sig existera och fixa allting åt mig men det här året bestämde jag mig för att vara lite duktig. Men det är svårt att köpa klappar. Antingen blir de dåliga eller så blir man totalpank. Eller både och, kanske?
Det beror så klart helt på vem man ska köpa till, men ofta tycker jag att det är lättare att hitta presenter i lite mer speciella butiker, som Hemslöjden (okej, det är dyrt där, men jag lär mig aldrig det) eller Fair trade shop. Fast i slutänden slår inget affärer som säljer doft- och hudvårdsprodukter. Och Lagerhaus.
Bara några dagar kvar! Det förväntade av någon med en ätstörning är väl antagligen oro inför julmaten. Men jag är inte orolig, inte alls. Julen är väl inte värre än någon annan dag, egentligen? Dessutom är det grönsakerna som lockar mest på julbordet. Grönsaker är nyttigt. Däremot vill jag verkligen inte att familjen står och lagar tonvis med "extramat" BARA till mig eftersom jag är vegetarian och julen är ganska... köttig. Där går min gräns, jag vill inte känna att jag måste äta det ena med det andra för att ingen annan äter upp det annars, nästan som en uppgift. Jag vill bara kunna smyga fram och plocka på mig lite av det som alla andra också ska äta av.
Men jag är inte orolig att min vikt ska sticka iväg uppåt i rasande fart. Jag kommer inte att äta mer under julen än annars, antagligen. Det är till och med, kanske, lite bra om jag går upp ett tag för att skaffa marginal. Som sagt, jag vill egentligen inte det, men träna vill jag. Få träna.
En liten konstighet
Jag vaknade av mobilalarmet och stängde av det. Sen försvann mobilen. Det är... konstigt. Visst tappar jag bort mina saker i tid och otid, hela tiden, men det här går över gränsen för vad jag brukar råka ut för. Den är inställt på ljudlöst, dessutom, så jag kan inte ringa till den. Inte bra.
Tredje advent
Photo Booth-bilder är allt min internetanslutning klarar av att ladda upp just nu. Jag verkar bo i en grop.
Denna ljuva, slaskigt kalla månad har mot alla odds hittills varit bättre än på många år. Vädret (trots all klagan), stämningen, julkalendern som jag faktiskt följer och min morgonpigghet som debuterade i år är några bidragande faktorer. Kan det bli bättre? Alltid. Men det duger, ingen tvekan om det. Helgen har utgjorts av vänner, för många kockar om samma pannkaks- och våffelsmet, Hobbit på bio, filmtittande hemma och julbak tillsammans med två av de bästa. En helg då man äntligen kunnat koppla bort "jobb" med gott samvete - betygen är satta för hösten och nu finns inget mer att göra åt den saken, både skönt och hemskt. Terminens musicerande är också avslutat och i fredags hade jag antagligen min gamla flöjtlärare, som vikarierar för min nya, i undervisningen för sista gången. Det var riktigt tråkigt att tänka sig även om jag tycker precis lika bra om min nya lärare. De är båda otroligt bra och engagerade, och får mig verkligen att vilja utvecklas. Jag befinner mig i en djup dal i mitt spelande just nu vilket är segt och tråkigt, men den ska jag ta mig ur.
Jag blir allt bättre på att trotsa min ätstörning. Men känslorna inför detta är blandade - är det verkligen något bra? Är det en bedrift, eller ett misslyckande? Ingenting har egentligen förändrats, jag vet bara att jag vill börja träna. Vad vill jag, när det kommer till kritan? För stunden får det kvitta vad jag känner. För stunden fokuserar jag bara på att andas, äta, sova, leva. Resten kommer ifatt, så småningom, det är oundvikligt.
Lucia
Klassens egna luciatåg idag var alltså också ett avslutande kapitel och jag kan inte tänka mig ett bättre avslut än att stå mitt i fruktavdelningen på Ica Maxi och sjunga. Det var ganska oslagbart. Sedan var majoriteten av killarna i min klass väldigt måna om att bli av med sina stjärngossestrutar så nu har jag en istället. Det känns bra om jag skulle vilja vara stjärngosse någon dag, man vet ju aldrig.
Klart att jag kommer att sakna det här. Övningar från oktober, på kören och musiken, panik över låttexter och understämmor dagarna innan och, hrm hrm, under själva konserterna (det är alltid något!), lucialinnen och röd-svart klädkod, rädslan att svimma, eller snubbla, känslan av att stå i kören framför kyrkbänkarna och leta välbekanta ansikten i publiken, för att sedan lämna den platsen för alltid med en sista blick ut över folkhavet. Applåder.
12/12-12
Varje år har min skola ett par stora jul- och luciakonserter i Domkyrkan. Varenda vinter sedan 2007, då jag gick i fyran, har jag varit med. I år är mitt sista år. Jag ser fram emot att framträda men det kommer att bli riktigt sorgligt. Sovmorgon till 13.15 är i alla fall skönt. Jag kör på enkelhet i år - enkel svart klänning, svarta strumpbyxor och svarta skor.
Bonsoir
Somnade och vaknade till en lukt av brandrök som jag inte förstod var den kom ifrån. När jag stod i duschen och det fortfarande luktade förstod jag att det var mitt hår som var källan - oroväckande Cirkeln-associationer, alltså. Men det försvann med vatten och schampo. Lite besviken blev jag faktiskt, trots allt - det var som att vara elva år på nytt och sitta och vänta på brevet från Hogwarts som aldrig kom.
För övrigt:
min klass är underbar,
vintern är kall,
det är svårt att sälja bakverk och ljus på julmarknad,
eld ryker och röken fastnar på allt.
(Jag kan inte ladda upp bilder just nu,
därav,
inga bilder just nu.)
December är en hektiskt månad full av panikshopping, bävan inför betyg, musik, sånger, konserter, mörker och kyla, snö, snö och återigen snö, trötthet, torra händer, spruckna läppar och elektriskt, flygande hår (lika med handkräm, cerat och hårsnoddar i mängder).
December är kaos och jag älskar det.
Angels from the realms of glory
Dagen började med att jag vaknade, konstigt nog. Jag kände mig ett snäpp för hängig för att orka med en dag ute i kylan, eller att överhuvudtaget lämna sängen, så jag stannade hemma. Har väl drabbats av en blandning mellan förkylning och sömnbrist, men jag måste säga att jag mår mycket bättre nu! Men det bästa var ändå att det blev en sådan där sällsynt effektiv hemmadag, jag har pluggat och städat och dessutom hunnit vila en del vilket gör att jag känner mig mycket lugnare nu, även om tröttheten som överrumplade mig i morse till viss del kvarstår. Äsch, vem är inte mer eller mindre utmattad i december?
Lite synd dock att jag missade historieprovet, vilket jag faktiskt kände mig redo för. Att skjuta upp saker är bland det värsta jag vet och ändå envisas jag med att göra det hela tiden, med avsikt, undermedvetet eller av ren och skär olycklig slump, som nu. Inget mer sådant nästa termin, om jag så har 500 graders feber ska jag släpa mig till skolan om det är prov. Nyårslöfte, yes indeed. (Fast nej. Då kanske jag råkar sätta eld på hela skolbyggnaden och jag har ingen lust att bli en ökänd pyroman.)
Utanför mitt fönster
Global uppvärmning? Jag tror snarare att vi har en istid att invänta...
Hej mitt vinterland
Oj, jag minns den tiden då jag tyckte att 5 minusgrader var kallt... (för tre dagar sedan.)
Hej vargavinter och isande vindar. Temperaturen sjunker så snabbt att det börjar bli fascinerande mitt i all klagan över kylan. En vit jul verkar vara i antågande. Rönnbären var ju röda, dessutom. Ärligt talat är det så det ska vara. Kölden får man uthärda - eller så drar man till Thailand och skiter i snön, det är olika.
Bristerna hos min röda dunjacka är plötsligt oviktiga. Den är stor och jag håller på att drunkna i den, men den håller mig varm och för tillfället är jag överlycklig att jag förra vintern investerade i just den och inte i någon elegant, men ack så kylig, kappa, vilket jag önskade för bara någon vecka sedan. Nej, jackan behåller jag. Utan den är jag rädd att inte kunna motstå frestelsen att lämna huset insvept i mitt täcke och alla filtar jag lyckas lägga vantarna på. Det känns ganska opraktiskt och fruktansvärt fult.
Sista november
Hemma hos Hanna, på väg till disco med temat "Black and white" för att stötta vår kära parallellklass och för att tiden med skoldiscon i matsalen snart är förbi.
Ute känns kylan bitande kall och snön har kommit, oväntat och plötsligt. Både uppskattad och avskydd ligger den där över marken och taken, stilla och fridfull. Målar upp en bild av något slags lugn som hör jul och advent till - vilket behövs i de tider av kaos som jag vet att många går igenom. Kaos i kropp och själ, kaos i ordning, planering och rutin...
Jag var på BUP imorse för samtal och som vanligt drogs mängder av viktiga saker upp, just idag låg fokus på att hitta orsaker till att jag vill gå ner i vikt. Den största delen är (uppenbarligen) att jag helt enkelt vill bli smalare, men både jag och min samtalskontakt tror att det också kan ha att göra med en längtan efter frihet, efter något som bara är mitt. För nog kommer de flesta till en punkt i sitt liv då de känner ett starkt behov av att göra revolt, som för att visa att "mig äger ingen". Jag skulle gissa att det är så. Kanske är det här en del av min revolt, eller tvärtom: min revolt är en del av min kroppsproblematik.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det är bara en möjlig liten bidragande orsak till att jag känner som jag gör. Snarare något som stärker min motivation att bli smalare än en direkt orsak. Den största anledningen är kort och gott så konkret och enkel som den bara kan bli: jag är inte nöjd med min kropp. Om så hela min omgivning ställde sig upp och applåderade då jag försökte gå ner, skulle jag, om jag tänkte likadant som nu, fortsätta även fast känslan av uppror reducerades. Nej, det är verkligen inte det som väger tyngst (passande ordval, eller hur). Jag funderar på om en upprorslängtan kanske måste finnas där, för alla, förr eller senare, och därför desperat letar efter något att ta sig uttryck i. I mitt fall blev detta något min ätstörning. Men ätstörningen försvinner inte även om trotsigheten gör det, precis som att man inte murar igen ett hyresrum bara för att dess inneboende flyttar ut. En del av min klassiska, omtalade tonårsrevolt är alltså inhyst hos min ätstörning. Om man nu vill se det på så vis.
Gäsp
En sådan där dag då man går och klagar på allting och är lite småirriterad, fast med glimten i ögat...
Liten summering:
Tänkte komma i tid till alla lektioner (ja, det är en bedrift) - blev sen till hälften. Inte mycket men... lite.
Ville trotsa kylan och försökte ignorera den - frös som aldrig förr.
Skulle skriva ut mitt svenskarbete - skrivaren funkade för alla utom mig.
Planerade att vara duktig och effektiv och plugga hela kvällen, men vad hände? Jo, jag somnade och sov som en stock i flera timmar!
Ny plan: somna om. Vara duktig och effektiv annan gång.
Home alone
Då min envisa förkylning inte ger med sig gav jag till slut efter och stannade hemma från skolan. Dagens innehåll blir istället egobilder, ansiktsmask, film och bok (gissa tre gånger), läxläsning och förhoppningsvis lite kvalitetstid med min hamster Ulf (som för övrigt skrämde vettet ur mig alldeles nyss då han kilade omkring i sin bur - jag trodde att någon annan var inne i lägenheten!). Inte helt fel, trots allt.
I will bring you flowers
Lycka är som blommor: växer, blommar, vissnar, dör. Men blommar om och om igen.
Försenad natthumor
Går man på toa hemma hos mig, då får man vara beredd på att en säl ligger och stirrar. Just saying.
Kanske godnatt
Jag vill läsa, jag vill sova, det börjar bli sent, jag vet inte vad jag vill.
Tår
Naglar upptar massor av min tid. Mestadels för att jag inte kan sluta pilla på dem. Det lönar sig inte att måla fingernaglarna för jag bara petar och gnuggar tills inget finns kvar att beundra. Så jag satsar på tånaglarna istället. Håller mycket längre. Jag vet inte hur det är för andra men själv sitter jag helst inte och petar på tårna under lektionerna i skolan (eller annars heller för den delen). Egentligen är fötter ganska fula. Det slog mig nyss.
Lördag
Förvånansvärt vad roligt en amatör kan ha med Photo Booth och iPhoto.
Gårdagen innefattade tacos och animerade Tintin, men framför allt kära vänner! Senare på kvällen delade vi på oss och jag blev nattgäst hos en av mina fina. Hemma hos henne blev det mer film, men jag måste bekänna en liten ovana jag har: jag somnar nästan alltid under filmer efter klockan 22! Det är otroligt irriterande, speciellt med tanke på att jag oftast inte är särskilt trött, egentligen. Jag kan vara vaken i flera timmar till, men så fort det rör sig om att se på film faller ögonlocken ihop. Trots att jag älskar, älskar, älskar filmer och tv-serier. Är det inte konstigt? (Under mitt Twilight-maraton tidigare i veckan verkar jag dock ha blivit tillfälligt botad - det är bara ännu mer förbryllande.)
Idag var mammas bror med familj hos mormor och det var rätt så länge sedan vi träffades allihop. Släkten är värst, har jag hört, släkten är bäst, säger jag. Ingen protest.
